Annas place in space

Kl 06.10
☁️ -12°C

När jag var liten kanske 5-6 år började en kille som Pian och Bejan lärt känna hänga mycket hos oss. Han hade ingenstans att vara. Hans föräldrar bodde i Stokholm, det fanns mostrar här uppe men det hade väl inte funkat hos dom. Vad jag vet så hade han ingen bra kontakt med sina föräldrar. Han hade inte så många goda ord att säga om dom. Jag vet att han skrev väldigt mycket om sin barndom och uppväxt. Han skickade det till mig en gång som pdf. Han hade en blogg, den läste jag. Där hade han skrivit om sin uppväxt, sina hälsoproblem, hur allt varit ur hans perspektiv under livet. Jag måste leta och se om det finns kvar. Men jag vet att allt vi haft i början av 2000 talet blev förstört då den dåvarande ”håddisken” kraschade. Men det var många tragiska saker att läsa där.

Han flyttade sen mer eller mindre in hos oss tillslut fick han vår lilla lägenhet som vi hade innan allt gjordes om. Där bodde han något år, minns inte riktigt hur länge. Hans övre tonår och åren i 20 års åldern, var nog kantade av alkohol, slagsmål och ett vilt liv. Jag minns när jag satt och försökte måla över hans blåtiror. Med oss ungar var han alltid snäll, han orkade busa med oss, skoja och vi hade kul när Lennart var med. Sedan träffade han Ethel, de flyttade till Stockholm, jag minns att jag tyckte det var så tråkigt att de for. Jag grät kommer jag ihåg, livet var som inte detsamma tyckte jag. Ethel skrev brev åt mig, jag har ännu kvar dom. De fick sedan barn, Jenny heter hon.

De separerade och Lennart började fara hit och dit, det var Luleå, tillbaka till Stockholm, de åren har jag ingen koll på riktigt. Men han dök upp alltid lite då och då i Haparanda, om jag minns rätt så försökte han bosätta sig här oxå, eller det var planen men Happis hade nog blivit för litet för honom. Han höll kontakten med Bejan oxå i Stockholm lite av och till. Jag vet att han brukade sova över där då och då.

Vi har åkt motorcykel ner till Stockholm en gång han och jag, det var fan snor kallt kommer jag ihåg 🙂 Och dööö tråkigt!! Vi körde i ett!

Under åren efter att de for från Happis så höll han alltid kontakten med mig, det kunde gå år men så ringde han, Tjena syrran sa han alltid. Han kallade oss för syrror. Han sa en gång när vi pratade om mamma och pappa, de två är de närmaste en mamma och pappa jag haft. Sista gången jag pratade i telefonen med honom så berättade jag att morsan flyttat till Happis och att hon snart skulle få ett nytt boende. Han planerade att komma hit till sommaren med sin fru och då ville han att vi går till mamma. Han sa att det kanske blir sista gången jag ser henne.

De sista typ tio åren har han haft en familj i Ghana som han hjälpte att få dem igenom skolor och sånt. Det fanns en lite pojke i den familjen, Jayden som han tyckte mycket om. Jag har sett många bilder på dom. Han var mycket i Ghana, lång perioder i stöten. Flera från den familjen har varit här i Sverige oxå. De hade väl tänkt flytta hit men det blev en massa problem med tillstånd och sånt annat. Under pandemin blev det ju svårare att åka dit. Han gifte sig oxå med en kvinna därifrån och om jag kommer ihåg rätt så sa han att de hade en liten son tillsammans. Men då vet jag inte om det stämmer. Sista gången jag pratade med honom var för någon månad sen, han ville låna pengar, det var inte mycket men det var nått med någon färja, hans fru satt fast i Tyskland och han var på väg dit. Hans liv var inte lätt många gånger.

I fredags dog Lennart i sviterna av en stor stroke. Han var i Ghana när det hände. Han hade fått den tidigare i veckan men fick komma hem till sin fru på onsdag och på torsdag blev han sämre och sen på fredag dog han berättade Ethel. Men mer än så vet de inte. Han ringde mig för kanske två veckor sen men jag kunde inte svara, jag skulle ringa upp men glömde….. det ångrar man ju nu förstås.

Vi berättade för mamma igår, hon blev väldigt tyst och sa flera gånger, så Lennart är död, det var ju konstigt. Hon funderade på det länge.

Det kom som en liten chock ändå, det är ju någon som funnits hela mitt liv. Någon jag tyckte om, någon som tillhört vår liv i över 50 år. Han var 69 år, skulle fylla 70 i maj. Nu är din smärtor över, all oro, all ångest, allt dåligt du fått vara med om. Jag hoppas du finner ro och kan sova lugnt. Kramar till dig ❤

Sov i Ro ❤