Annas place in space

Sov i ro lilla vän

                    Söndag 8 April 2012 – Söndag 29 april 2012

I natt när jag skulle mata vår lilla kissebebis så märker jag att det jag befarat sen en vecka är här, den är nu svårt sjuk. Jag upptäckte i förra veckan att ena hennes ben är missbildat och jag började höra konstiga ljud när hon andas för 3 dagar sen. Vi beslutade oss för att ta bort henne men ville ge ungarna denna sista helg tillsammans med den. Hon åt bra ända till igår morse, hon åt upp sina 10 ml. Men sedan har hon gradvis ätit mindre och mindre. Och i natt var hon alltså lite kallare när jag lyfte upp henne och jag fick tvinga i henne några milliliter men insåg att hon var på väg att dö. Jag lät henne vara, jag höll i henne ett bra tag och grät, pussade om henne och la ner henne i lådan bland sina gose djur. Lungorna rosslade mer och mer. Iza hoppade in och tvättade av henne från välling som kommit på den. Jag gick ut och stängde dörren. Sen var jag inte mer i natt, insåg att hon nog skulle vara död på ett litet tag bara.

Nu på morgonen gick jag in och det första jag ser är att Iza försökt begrava henne, den ligger ännu i lådan men hon hade krafsat i mattorna runt henne och vällt ut Savannahs papperskorg och burit papper till henne.

Hon ligger nu inbäddad i örngottet hon sov på i en Big pack, nu väntar bara det värsta, ungarnas reaktion när de vaknar. Gråter redan

Sov i ro lilla kisse bebis, saknar dig

På morgonen då jag steg upp var allt frid och fröjd, allt kändes så bra. Vädret var härligt och jag kände mig nöjd. Tänk att en sån bra start kan på några sekunder vändas till mörker.

Vid 11 såg vi att Hera inte kan gå, hon släpar sina bakben efter sig. Hon har varit dålig en gång tidigare i början av sommaren. Då var hon oxå lite vinglig och kunde inte gå i trappor, efter ett par tre dagar så var det över och hon var normal igen.

Jag undersökte henne på morgonen, hon hade inte ont nånstans men jag gav henne lite smärtlindring för hon var otroligt stel i baken. Hon ville varken pissa eller bajsa. Men för övrigt var hon pigg, hon åt, tiggde efter matrester, hon drack men baken ville inte med. Vi ringde vetrinär och de ville se henne. De röntgade henne, röntgen visade inget. Det var mest troligt ryggmärgsbråck. Det fanns inte så mycket mer att göra, närmsta opererande vetrinär för detta är stockholm och då är det inte säkert att det hade blivit bra med en op heller. Det var långt gånget, hon kände inte sina tassar, ingen reflexer, inget. Så de rekomenderade att vi tar bort henne. Och det gjorde vi.

Rasmus och Savannah var oxå med, det var Rasmus hund. Han grät och grät, han kunde inte stå still heller, han torkade tårarna, klappade henne, vandrade lite igen och grät. Savannah var oxå jätte ledsen, fast hon förstod inte riktigt att hon faktiskt dör. Hon tyckte vi kunde hämta hem henne imorgon då de fixat hennes ben.

Men tänk så otroligt från att varit världens piggaste hund inatt till att vara borta eftermiddagen där på. Jag har svårt att verkligen fatta att hon är borta? Det känns som om hon bara var hos någon, hon kommer snart igen. Det är ofattbart att hon inte längre finns, allt var ju bra igår.

Jag själv saknar henne enormt, det känns så tomt men jag förstår och har accepterat. Men värst är det att se ungarna och förklara för dom, de är ledsna och när de gråter så gråter jag. Savannah tror hon snart börjar leva igen, Rasmus förstår att hon inte kommer tillbaka, han säger att det är tungt i hans hjärta. Han ville inte att vi skulle ta hem hennes aska, han ville att hon begravs där andra hundar är. När han såg hennes bur när vi kom hem så startade det på nytt, tårarna rann och hans hjärta blev tungt.

Stackars mina små barn och stackars vår egen lilla Hera

Sov i ro mitt lilla hjärta och vi saknar dig

Vi ses i Nangiala