Anne en vän jag lärt känna för många år sedan har igår natt somnat in. Jag vaknade vid tre och det första jag tänkte på var att jag måste kika in hos Anne på fb och se om det finns någon uppdatering där. Jag far och jobbar och på förmiddagen ringer Savannah och säger att hon gått bort. Savannah umgås med Annes barnbarn. Så hon hade hört det av Nova. Hon har varit sjuk en tid nu. Det var inte så att vi umgicks men vi hade med varandra att göra på det ena eller andra sättet lite då och då.
Det måste vara runt 20 år sedan jag lärde känna Anne genom mina hokus pokus grejer. Hon var en finsk Shaman. Hon hjälpte mig på många sätt, hon var bla hit och trummade bort andar som inte skulle finnas här. Hon hjälpte mig med att komma loss från saker jag satt fast i. Den gången kunde hon berätta exakt det jag upplevt, hon såg det, hon kände det. Hon visade mig den gången framtiden och den stämde.
Hon höll trumresor i vårt sällskap flera gånger. Det lustiga är att under varje trumresa kom jag till det stället Anne förde mig första gången men jag befann mig bara på olika platser i det. Sen kunde jag helt plötsligt se en detalj som gjorde att jag kände igen det. Nu vet jag att jag kommer dit på lite olika sätt, men olika färdmedel och ibland till fots. Ett av sätten är där jag går ner för en trappa, kommer till en grotta och vid trappans slut sitter Tiara och Hera, vi går tillsammans ut genom en öppning och framför mig brer en stor äng ut sig. Jag vet att på den stora ängen där möter mig mina andra hundar, där finns mitt lilla örthus och på kullen lite högre upp finns en stig när jag följer den och tar till höger kommer jag till det stora huset med det enorma bordet, där finns en vit nunna. Tar jag till vänster och följer stigen kommer jag till en skola med en enorm hall, det sitter en staty där som garanterat är 30 meter hög, där har jag gått. Om jag går åt helt andra hållet från grott öppningen när så kommer jag till en liten skogsglänta, går jag igenom den så finns en liten dal med mitt lilla hus, där är fler små hus. Där är alla, de väntar på mig, alla har sina sysslor, alla mina djur mår bra där. De vinkar åt mig ibland när jag går förbi där. Jag har aldrig varit närmare stället än att jag just och just sett det, jag som bara förnimmer att det finns där. Det är inte meningen att jag ska riktigt veta än var det är. Jag får inte besöka dom.
När jag fortsätter framåt efter en grusväg går alltid min morfar med mig. Han berättar att vägen den ser ut som det gjorde på Seskarö innan asfalten. Han är ung och har byxor och en vit skjorta och en keps slarvigt på huvudet. Han tycker inte om att dölja sitt hår. Han lämnar mig och visar att jag kan gå ner till höger, jag kommer till en liten bäck som jag ska vada över. Där finns en stor sten, den måste jag lägga mina händer på innan jag kan få tillstånd att gå upp på den lilla ön som finns där. Eva min kompis är där, min hjälpare är oxå där. Mina pappa är där, han bygger på en båt, den ska vara färdig sen säger han. Bredvid båten finns ett lite hus, det hänger kläder utanför på ett sträck. Min mormor kokar kaffe där, men hon bor inte där. Där ligger oxå en av mina stora rottisar Atlaz.
Alla dom här ställena har olika syften, när jag kommer dit är det av olika ändamål, jag behöver olika saker. Jag kan själv inte bestämma var jag hamnar eller vem jag möter. Jo enda gången är om jag är med min hjäpare, då kan jag be om att få träffa en viss person. Sen finns oxå två sitt puffar uppe på kulen vid det stora huset med det stora bordet. Om jag vill träffa någon som faktiskt lever så måste jag vara där. Ja och på denna äng finns även mitt kraftdjur, en ståtlig enhörning.
Det stället har många regler beroende på vad jag vill, jag kan som inte bestämma vad jag ska se eller möta. Det finns ett ställe som leder mig till under jorden, där finns en munk i grottan. Allt har sina syften. Och allt detta lärde mig Anne att hitta, allt leder mig dit.
Anne namngav även Savannah, det var 9 juli 2006, Vi var uppe i Riekkola, vi förberedde under dagen, vi skapade ett vattenfall, vi behövde alla element, luft, vatten, jord och eld. Det ordnade vi, Anne gjorde det så fin, så att allt blev naturligt. Vi täckte vår lilla damm med sten och kvistar. Anne bad om ursäkt av varje träd som vi lånade en kvist av. Det var otroligt mycket getingar minns jag då vi gjorde iordning. Jag sa till Anne hur ska vi kunna vara här med alla dessa getingar. Hon sa bara lugn Anna jag ordnar det. Innan vi gick pratade hon med getingarna och sa -Hörni mina vänner, vi tänker låna er plats under några timmar idag. Och jag vill att ni under den tiden håller er undan. Kan ni lova mig det. Och när vi kom upp dit när det var dags så fanns inte en geting! Vi lagade bla mat i massor ute på öppen eld, massor med färg glada människor, lukter av parfymer så det borde kryllat av dom men inte en enda under hela tiden!
Detta bildspel kräver JavaScript.
Så här såg det ut när vi namngav Savannah. Jag var lite orolig för vad Ellen, Dannes mormor skulle tycker i och med att de har präster i släkten. Hon var en öppen sinnad kvinna, hon tittade på allt, och sa sedan efteråt till mig. Hördu Anna, du borde bjudit in svenska kyrkan för att visa att det finns andra sätt. Hon hade sagt till min mamma, att hon tyckte det var så vackert och att med Anna vet man då aldrig vad man får vara med om. De tre kvinnorna Anne vänder sig mot och pratar till, Kerstn, Sussie och Maria, de är Savannahs gudier genom livet och enligt Anne kommer hon att behöva dom, hon kommer att ha mycket att fråga om.
Jag hoppas Anne du har det bra där du nu är, jag kommer att sakna din skrovliga röst, ditt underbara leende, dina kloka och raka ord, du bara sa saker som gjorde det så självklart för en. Jag kommer att sakna dina hjärtliga kramar då vi möttes. Du är saknad av många.
Kram bästa Anne till vi möts igen
Annas place in space 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.