Annas place in space

Kl 07.00
☁️💨 0°C

Det har stormat hela natten, det är lite lugnare nu än vad det var igår kväll. Men det har kommit lite snö i natt. Nå bara och gå ut en halvtimme innan man ska iväg och skotta bort plogkarmen. Det är nog tung snö, det är varmt ute.

Igår fick vi en kall dusch av arbetsgivaren. Det blir 3 semester perioder! Facket har godkänt. De försvarar sig med att det står i avtalet att semesterperioderna ska ligga från juni-augusti. Men det står ingenstans att man måste göra så. Jag kände bara att nä nu jävlar, blodtrycket steg!

Något hände i mig, det har varit så mycket nu. Jag har varit med om en hel del på vår arbetsplats. Mycket av det som hänt har jag genomlidit själv. Folk har vetat vad som pågått lite av det ialf men jag vet inte…. en reder sig bäst själv. Men det här sista året har varit jävligt jobbigt på olika sätt. Våra brukar förändras, personalgruppen förändras, jag har jobbat med många olika personer, en del funkar andra inte. Alla kan inte komma in i vissa lägenheter och det hjälper inte att sätta in nya hela tiden. Och det känns som om ingen lyssnar! De försvarar sig med olika argument. Det är så mkt som blivit tungt och förändrat och jag mår skit av det.

Hur allt blivit, hur man töjer, vrider och vänder på saker och ting, hur man ljuger, vissa hålls om ryggen andra hänger man ut. Det har pratats skit om mig bland cheferna och jag VET att det är så. Mitt arbetsliv har inte varit så roligt. Allt genom åren har gjort att jag inte litar på folk, jag vågar längre inte säga vad jag tycker och tänker i lika stor utsträckning som jag tidigare gjort, tom jag har tystats ner. Haparanda kommun vill inte ha folk som tycker något, som har åsikter som kan tänka själv. Man vill ha nickedockor som gör som de blir tillsagda, folk med jävligt lång tunga men hur får man utveckling då? Det får man inte, vi har tillbaka vecklats!

Bara nu när jag sitter och skriver detta har jag ett tryck över bröstet, jag får svårt att andas. Jag har vaknat flera gånger i natt och tänkt på allt, haft ångest för att jag sagt mitt i en besparad variant visserligen men ändå har jag öppnat munnen igen!

Jag har fått extremt dåligt minne. Jag glömmer saker som jag aldrig gjort tidigare, rutiner, jag orkar inte läsa, jag förstår inte vad jag läser. Jag sover dåligt, det har jag gjort i över 30 år men nu är det extremt. Om jag somnar så vaknar jag tusen gånger och tänker på olika saker. Jag kan inte ta min mediciner för att de gör mig så jävla seg på morgonen och jag somnar ju ändå inte av dom heller. Och blir jag seg på morgonen får jag ångest över det, då hinner jag inte göra det jag måste innan jobbet.

Jag har fått svårt att prata för jag glömmer vad ord heter. Bara att beställa på Subway kan vara ett h-vete för då ska du säga vilka grönsaker du vill ha på och jag får öva mig innan för att veta vad de heter, annars står jag där och bara glor på dom. Att föra ett samtal kan bli svårt för att jag hakar mig, jag glömmer vad jag tänkte säga, glömmer vad poängen var. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde för två dagar sedan. Folk frågar mig när hände det och det, vet du vem som jobbade då?? Nope helt svart!!! Därför är bloggen viktig, den är mitt minne (privat, jobbsaker kan jag ju inte skriva här) Jag glömmer att göra saker, beställa saker tex på jobbet, vågar inte ta på mig ansvar för att jag inte vet om jag klarar dom, om jag kommer ihåg dom. Jag känner mig som Bläckvard i Svamp Bob, huvudet är bara en stor mosig sak högst upp!

Jag känner mig dum, korkad, jag förstår inte nya saker. Det kräver mycket mer av mig än vad det brukade göra. Det känns som om jag inte kommer att överleva tills min pension, jag kommer att dö innan. Så känns det. Jag överdriver inte, det känns så!

Men jag är ju en jävel på att skaka på mig att gå vidare, att fortsätta framåt. Men det betyder inte att min person, mitt minne, min själ tagit skada för det gör den. Men jag är en ensamvarg. Jag litar inte på folk, jag öppnar mig inte för någon….. som jag säkert sagt tidigare INGEN vet allt om mig, de ser bara ytan. Jag kommer alltid på banan igen, men fallen kommer tätare och tätare. Nu känns det som om jag hinner bara resa på mig så kommer nästa smäll. Jag försöker skala av så mycket som möjligt. Men det räcker inte. Jag orkar inte göra något hemma, jag orkar inte städa, tvätten hopar sig, jag bara finns när jag är hemma. Jag skalar birt saker från mtt privatliv för att orka jobba, så ska det ju knte va! Det blir svårare och svårare att hitta glädje. Men jag ler, jag skrattar, jag är bra på det.

Och det är jobbet som skapat detta, mina problem är direkt arbetsrelaterade! Allt jag varit med om har gjort att jag inte litar på folk, jag kollar upp allt, stämmer detta, jag är hela tiden på min vakt. Att alltid få slåss för det vi behöver, nu behöver vi tex mer folk, jo vi har nu fått på morgonen men det känns som om vi tvingar folk att vara där. De förstår inte hur mkt det gör för oss att de är där. Vi får höra att det inte känns bra att vara hos oss, vi har så mycket mer att göra på vårt eget ställe… det är ju oxå kul att höra att vi bara är en belastning. Man tänker inte på vilka som finns i verksamheten, vilka som kommer in. Ibland är vi 2 personal på 8 brukare och två av dom på andra våningar. Det kommer in folk utan delegationer så man får ränna som en tätting och dela mediciner. Sen är man ju rädd att man ska glömma någon, mitt minne är ju som sagt inte bra och även detta av stress. De nya får inte tillräckligt med introduktion, de har svårt att jobba. De tar inte ut tillräckligt med folk. När dagverksamheterna tex är stängda och alla stannar hemma, det kan komma folk på korttids såna gånger så får vi aldrig mer folk. Vi ska klara allt på de vi är. Det är oxå stressande.

Man funderar hemma, har jag gjort allt, har jag kommit ihåg allt, man får ofta ringa och säga saker man glömt att säga…. om man nu kommer ihåg dom hemma heller. Man oroar sig för vilka jobbar, har det tagits ut folk, vad ska hända, vilka kommer till oss osv.

Detta är nog droppen som får bägaren att rinna över……

En som kommer att ha ångest över denna blogg post