Annas place in space

Oj glömde ju så det får bli som ett nytt inlägg för idag. Idag är det 4 år sedan jag fick min infarkt.

Jag hade haft konstiga känningar i några veckor innan, tryck över bröstet, pulsen som inte ville gå ner. Månaderna innan hade jag märkt att jag orkar inte som jag brukar, det startade som runt sensommaren. Fattade inte varför min kondis var sämre? Kvällen innan sa jag till Danne, det är nått fel med min pulsklocka, min puls vill inte gå ner efter passen. Nu är det nästan två timmar sedan jag slutade mitt pass och pulsen är ännu över 100. Den brukar gå ner till runt 60 bara några minuter efter avslutat pass. Jg måste köpa en ny klocka. Inte en tanke på att det kanske var så att klockan hade rätt, det var mig det var fel på.

Men då den 31:a, det var en torsdag och jag hade haft mitt Strong pass då jäklar small det. Efter passet for jag bara och hämtade Danne, vi skulle handla. Vi kom till Ica, Lisen var med. Jag hann bara in genom grindarna till butiken så fick jag ont i bröstet, jag var tvungen att stanna. Jag förstod att detta är hjärtat, vi har ju det i släkten från alla håll och kanter, mamma, pappa, farmor, farbröder, mormor. Så jag har bara väntat, får se när det bli min tur. Den kom alltså nu. Jag kände efter strålar det ut i armen eller upp mot käkarna? Ja ja men det gjorde det. Vilade några sekunder och fortsatte gå, men det kom genast tillbaka, stannade igen. Vi det här laget hade jag inte sagt något om mina misstankar åt Danne eller Lisen. Jag vilade igen, började gå och fick genast stanna. Då kom de tillbaka vad är det som händer? Ja sa jag jag tror jag har en hjärtinfarkt, vi måste ut härifrån. Lisen ville kasta upp mig i vagnen 😀 oooo nej sa jag, så roligt ska vi inte ha. På något underligt vis tog jag mig till kassorna, där började vi ringa ambulans, men vi kom inte fram på 112, kassörskorna provade, Danne ringde och vakten. Men tillslut ringde vakten sitt direkt nummer som han hade till Happis ambulansen, så då kom de. De var rätt snabbt på plats. Men när vi åkte iväg dit så trodde jag helt klart att jag får åka hem bara de kollat mig i Kalix men icke då. Jag fick inte ens stiga upp och gå på toa, jag fick pinka på ett bäcken…. uiiii, inget kul. Farbrorn som jobbade natt kollade mig hela tiden, jag låg ju på intensiven, det sista jag gör sa han innan jag går hem idag är att se till att du får komma in direkt på morgonen för en ballongsprängning.

Han höll sitt löfte, kl 08 var jag på väg mot Luleå i ambulans, jag fattade fortfarande inte varför det var så bråttom med det? Men då förklarade ambulans killen som kollade mig, gav mig nitro alltid lite då och då. Man har ett protein som nästan enbart sitter i hjärtat och man kollar på det för att döma hur stor infarkt du haft. Där värdet stannar mäter man och ditt värde har inte stannat än, det fortsätter uppåt! Så faran är inte över.

Ballongsprängdes, tre förträngningar. En var jätte stor, jag låg nästan tre timmar på bordet. Den stora sa de har nog börjat när du var ung, de hade svårt att få bort den. Det tog den och en till, sen hade jag legat så länge så de ville inte fortsätta. Den ger dig inga besvär sa de, den är så liten och sitter på baksidan av hjärtat.

Vilken skillnad direkt efter sprängningen, jag kände att jag får luft igen, orken var tillbaka. Så underbart härligt!!!

Folk frågar m jag inte är rädd att få en till. Nä jag är inte rädd, man kan inte gå omkring och oroa sig för det. Det kan komma om 20 år och det kan komma imorgon. Så jag försöker leva mitt liv som jag brukar, jag tränar, jag är igång. Kosten kunde bli bättre, men jag gillar ju inte mat 🙂 Läkarna har koll på mig och jag litar på det.

❤