Annas place in space

Att det kan slå om fort, från att ha frid och fröjd till att bli tungt oroad och uppgiven. Jag har ett problem som jag inte vet hur jag ska lösa. Det är invecklat, det är som att springa in med full kraft i en sten mur. Muren har alltid funnits där, det är bara det att den blir högre och högre, kraftigare och kraftigare. Och det verkar inte finnas något jag kan göra eller säga. Jag söker efter ett hål där jag kan få in lillfingret och börja plocka ner den. Men den är fan så duktigt gjord, inte en enda spricka, inte ett enda slarv med putsen, den är som gjord i stål.

Hur når man en människa som inte vill bli nådd? Hur får man en människa att inse att livet är viktigt? Hur får man en människa att inse att denne själv ställer till det, att denne sätter stockar i hjulet för sig själv? Hur får man en människa som allting är svart för att inse att det finns ljus?

Jag har länge misstänkt att det som har varit i mitt liv, de människor som rört sig i det har funnits där för att jag ska förbereda mig. Jag känner att jag kommer att vara med om något stort och något svårt. Och nu knackar det på min dörr och jag vill inte öppna! Jag vill stänga den och hoppas att det inte står kvar där om ett tag. Men det kommer det att göra och jag vet inte vad jag ska göra! Hellvete vad less jag blir, jag vet inte hur jag ska samla kraft. Jag hatar att förlora men denna kamp verkar det som att jag inte kommer att vinna.

Vad gör man då? Rullar över på rygg? Gömmer huvudet i sanden? Nä jag känner att jag behöver rensa mitt huvud, rensa ut gamla tankar, få in nya, hitta vägen ut. Det gör jag bäst ute i skogen med min hund och en termos kaffe. Men nu verkar inte tiden för det finnas. Imorgon har jag en 40 års fest, lördag ett barnkalas och söndag jobbar jag. Jag känner att tiden är knapp……

CU