Här bara för ett par veckor sedan satt vi i vårt kök. Jag, min systerdotter och hennes man. Vi ser hur någon kommer upp för bron, hundarna flög upp och morrade mot ytterdörren. Vi hör hur dörrklappen studsar mot dörren. Alla väntar att någon ska komma, men icke. Jag gick för att titta vem som var där men ingen i hallen eller ute på bron.
Det är våran gubbe från förr som alltid lite då och då visar sig eller på något sätt gör sig påmind. Man hör hur han går i gruset, det startar ofta utanför vårt sovrumsfönster sen går han hela vägen runt huset och antingen upp för bron eller ut i carporten. Vi är många som både hört och sett honom, tom min granne. Han är inte snäll med barn, framför allt inte pojkar. Han har skämt både Rasmus och syrrans barnbarn Emil. Men den berättelsen tar jag en annan gång.
Anne, shamanen säger att han kommer från 40 talet, han var som Haparandas ”fåne” om man får säga så. Han haltar, det hör man klart och tydligt, han drar det ena benet efter sig. Han går bakom vårt hus, där fanns det ett träd vid en huslänga. I det trädet gömmer han sin skinnpung, en lite börs med hans viktigaste ägodelar. En dag när han kom för att hämta den så hade några små pojkar tagit den. Därför gillar han inte barn.
När vi fräste upp jorden bakom huset, vi skulle plana ut för friggeboden så hittade vi en gammal timmerstock från ett hus, så pass gammal att det inte fanns spikar utan den hade varit med träpluggar eller vad dom nu heter. Vi har haft den stående i carporten i flera år nu, jag har tänkt ta in den men det har burit emot av nån anleding. Danne tänkte såga den i mindre bitar och elda upp den förra veckan, man han fick såna dåliga vibbar ifrån den att han inte vågade. Så nu står den återigen där och jag vet inte vad jag ska göra med den.
Blessed bee
Annas place in space 