Ännu en dag

Kl 07.15
☀️ -2°C

Oooh vad skönt, jag är ännu en dag ledig, utan jobb och inga pass! Så idag blir det till att ta ut nya blocket i Strong och sen köra My first class i Circle. Den är ju bara 30 min, så det ska bli roligt att få gå igenom. Men jag är ju stel som ett kylskåp, den har grunden där alla kan vara men den har oxå utmaningar. Kollade en övning… den kommer jag nog upp i bara jag hittar tekniken. Så det tänkte jag göra och sen köra den ihop med Ay Lee, det fanns en video för det oxå. Om jag gör det en tio gånger så sitter nog övningarna och man börjar lära sig musiken.

Premiär på Gold igår, 34 anmälda, 28 dök upp men 3 stycken som ska komma hade förhinder så vi blir runt 30 stycken när alla väl är på plats om alla fortsätter. Jag hade 5-6 helt nya och det brukar bli så att några av dem hoppar av. Nå vi får se vart det går 🙂

Möte med Nina och Jani om Tornedalsrallyt, måste ska reda på mina anteckningar fr förra året. Vi hade en del vi ville ändra på. Det ska bli så kul nu kör vi igång igen. Längtar till sommaren ❤

Ska till läkare idag….. jag har ju inte mått så bra, det är mycket och har varit mycket i många år av olika anledningar, många riktigt tuffa saker har jag stått med och oftast helt själv. Ibland tänker jag undrar varför jag inte klappat ihop än? Undrar hur jag står på mina ben? Det kommer alltid en dag då jag är nere, jag gråter för mig själv, jag visar det aldrig. Jag funderar hit och dit, jag kan oxå känna att fan, nu skiter jag i allt. Jag drar…. men det kan jag ju inte. Men jag har min zumba, den håller mig uppe, då behöver jag inte tänka på allt annat. Tidigare hade jag mina rottisar, jag tog dom, gick ut i skogen med en termos kaffe och satte mig på en stubbe, släppte hundarna och bara andades in luften av skog, allra bäst var det ju om det var lite fuktigt för då luktade det extra mycket. Kanske därför jag älskar min ångbastu med björkdoft i kastvattnet.

Men nu börjar jag känna att shit pommesfritt, det är nära nu, den jävla väggen kommer, snart är det stopp. Jag har börjat glömma så otroligt mycket, eller det har jag gjort länge men nu är det fan värre än värst. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde igår, vad tittade jag för tv, när hände vissa saker? Vilken dag har jag jobbat sist, vad hände på jobbet? Jag är så imponerad av våra unga tjejer som verkar vara som en liten databank ibland, tur att jag jobbar med de yngsta 😀 Här en dag skulle jag iväg med bilen, glömde något inne… minns inte vad jag glömde men rusade in med bilnyckeln i handen för att hämta det jag glömt. När jag kommer ut i till bilen så hade jag lagt bilnyckeln nånstans på vägen men mindes inte var. Jag letade överallt men hittade inte den. Nå jag tog reservnyckeln och drog iväg. Den riktiga nyckeln kom fram men minns inte längre var 😀

Om jag inte skriver upp precis allt jag ska göra i almanackan i mobben med 14 alarm så missar jag för jag kommer inte ihåg. Jag har börjat dra mig för att göra saker som kan kännas liiite jobbiga. Jag orkar inte städa, orkar inte ta tag i dagen på hemma plan, sitter mest. När jag gjort min blogg, uppdaterat facebook, kollat korrar så är orken slut. Då måste jag vila eller bara sitta, inte göra något fram till att jag tex ska på jobbet. Där måste jag ju orka.

Allt sånt extra som roligheter oxå känns jobbiga, herregud måste man nu gå på krogen, göra nått roligt, gå på middag eller vad som helst. Jo jag kan tänka faaaan vad kul när det kommer men ju närmare vi kommer det ”roliga” så blir tankarna jobbigare och jobbigare, dagarna innan försöker jag hitta en massa orsaker för att inte gå. Och om jag väl går så far jag hem tidigt.

Jag har börjar få jätte svårt att sova, jo det har jag haft länge i över 30 år men nu är det hemskt. Jo jag är trött och somnar tidigt men så börjar jag att vakna, vaknar flera gånger/ natt. Stiger upp, dricker vatten, pinkar, eller är bara vaken. Det står ofta Varför finns ingen sömndata? på klockan. Då har jag alltså sovit mindre än 4 timmar den natten. Här en morgon stod det God Natt på klockan när jag steg upp.

Om det här bara hade pågått i någon månad men det har pågått i många år, det känns som om det bara eskalerat. Drömmen om att bara få vara i solen i frid är extremt stark. Men undrar hur länge jag skulle orka med det? Jag är så rastlös, jag är på gång hela tiden eller så har jag väl kanske inte varit men så har jag blivit. Det är nog mitt sätt att trycka undan allt, att hålla allt utanför mig själv. Bloggen har nog blivit min minnesbank, därför är den nog så viktig.

Alla som känner mig vet att jag måste få säga, få uttrycka mig när jag känner att njaaaaa nu gillar jag inte detta! Jag vill fråga, jag vill under söka, jag vill känna att min hjärna och mina känslor är tillfreds. Jag hatar när jag inte får säga, inte kan säga, inte får fråga. Jag har varit och kanske är i såna situationer en lång period på jobbet, ja där säger man ju inte allt annars heller men jag har fått så mycket skit uppifrån för att jag uttrycker mig, ifrågasätter, inte för att jo nu ska jag ha rätt utan för att jag ska förstå. Jag har fått höra att cheferna tycker jag är svår att samarbeta med, ändå är jag väldigt drivande för våra boende, för mina kollegor, jag ser till att saker händer. Men det är trist att det sprider sig till folk som inte ens känner mig. Sånt spred sig på mitt jobb oxå, vi hade två, tre som gjorde flera år av mitt arbetsliv svårt. Men jag sa inget, jag bara drog mig undan… men då var det heller inte bra. Vem trodde jag då att jag var!

Sen när det kommer till privatlivet där har jag oxå fått håll igen, inte säga fast att jag ser uppenbara felaktigheter, hur någon blir felbehandlad eller om någon beter sig illa. Nå, var tyst, ändå behövs jag men min mun behövs inte alltid, den behövs när det är passligt.

Pressen, stressen över allt blev tillslut för mycket och jag tror att det är en bidragande orsak att jag tillslut fick en hjärtinfarkt. Nu är det tungt igen i bröstet, jag får dra efter andan och jag känner hur jag inte orkar som jag borde, precis som innan jag fick infarkten. Men det är ingen ny på väg, jag är ju kollad för 10 månader sen utan det är livet, stress, press, orken finns inte, ångest över allt, att inte finnas till för alla, inte kunna hjälpa, ine orka göra saker, vilja göra saker eller vad det nu kan vara.

Jag ringde HC i ett svagt ögonblick…. jag ska dit idag. De rekommenderade redan via telefon att jag sjukskriver mig men jag gjorde inte det. Jag vet inte vad jag vill egentligen med detta. Det känns som om vi inte har råd med att jag blir hemma. Jag vet inte om jag vill bli hemma, jo men det går inte ekonomiskt. Jag vill kanske ha någon att prata med? Men inte som jag hade sist, någon som trodde att jag kom dit för att prata skit om Danne. Den personen ville styra det dit hela tiden. Jag ville prata om mig och hur jag mådde. Men det fick inte hem så jag slutade gå dit. Det känns som om ingen egentligen kan hjälpa mig, jag måste bara rida ut stormen.