Usch, jag är ännu trött efter helgen, våra helger är långa och tar hårt på en. Och bara en dags ledighet, det börjas om igen. Vi har möte på skolan idag och jag och Savannah, kl 10 ska vi infinna oss på t-skolan, de börjar ju på torsdag ungarna. Så nu ska vi dit, kolla precis var hon ska gå, var hennes klassrum är så det inte skapar osäkerhet för henne.
Det är så skönt nu, mycket av hennes problem har lättat enormt under denna sommar. Hon var för första gången på ett möte utan mig! Och på ett där hon inte visste vem hon skulle riktigt möta, vad denna person ville, de skulle fika på Jola, vårt konditori i stan. Bara det är en bedrift, hon har ju inte kunnat gå in på fik, affärer osv själv på länge att beställa själv är ju oxå något hon inte gjort. Men igår så gjorde hon även det, underbart!
Jag får ofta oerhört korkade förslag av folk som inte vet vad detta handlar om överhuvudtaget, som inte förstår vad hon går igenom, vad jag försöker ta oss igenom. Hur vi kämpar för att hålla oss flytande. Hos oss är det ju hela familjen, alla förutom jag då som har en diagnos som på något vis ställer till det. Så jag måste alltid vara förberedd, förbereda, veta vad som ska hända, hur det ska gå till så jag hinner prata och förbereda alla. Ja visst kan man diskutera så att man lär sig av misstagen, men det beror på hur allvarligt misstaget blir eller uppfattas. Nog stort för den personen så gör de inte om det igen, man går inte till det stället igen eller vad det nu kan vara. Och vet inte jag så kan jag heller inte förklara vad som hände. Sen ska du ju oxå ha fingertopskänsla, veta när du ska backa, veta när du kan köra hårdare, veta var du kan ha krav och var du måste backa från kraven. När det kommer till ungarna och vad de behöver just nu så blir jag en lejoninna, det blir säkert varenda mamma men jag är stark i mycket, jag vet vad vi har rätt till, jag ser till att det blir så, jag backar inte en milli! Jag är inte rädd att ta fighten om den behövs och jag lovar jag är en stor motståndare! Men mina barn är det viktigaste och det har varit så sen den första!
Jag är ju en sån som inte begär hjälp av någon, jag fixar själv, så är jag i allt. Det spelar ingen roll vad det gäller, jag är bara sån. Jag är uppvuxen i det, jag har vuxit in i det. När det kommit till olika problem så har jag aldrig haft någon som kunnat hjälpa, stötta, förstå. Så jag har fått lära mig att stå på mina egna ben. Det är inte så att jag skiter i andra och bara kör på mitt sätt. Jag är bara inte van att ha med mig andra i det jag gör. Jag orkar inte börja förklara mig, vad behöver jag hjälp med och varför, då är det enklast att jag gör själv. På jobbet måste vi samarbeta och där är det ju en annan sak, där har jag jobbat i 38 år så det sitter i ryggmärgen. Men när det kommer till mig själv, mitt privatliv, min familj, min fritid, mitt umgänge ja allt annat så är jag egentligen en ensamvarg trotts att jag älskar människor. Det är när något ska göras som jag tar tag i det och gör, själv! Då har jag bara mig själv att lita på, det går snabbast när jag gör det!
Jag tror att det är därför jag nog blivit mer sån att jag vet vad jag vill, jag vet vad som krävs, jag vet vilket jobb som ska göras och jag upprepar mig inte! Jag orkar inte ödsla tid på förklaringar eller svara på tusen frågor kring något. Ofta struntar jag att berätta vad jag gör för att jag vet att det kan komma massor med frågor och det orkar jag inte med. Och allra helst efter infarkten, då stoppar jag direkt när jag känner att någon person stressar mig psykiskt, då klipper jag av direkt och rätt hårt. Men det är många gånger för mitt hjärtas skull, jag känner att det inte klarar av pressen. Jag orkar inte fundera över saker som inte rör mig, jag orkar inte bry mig om saker, personer som inte rör mig. Jag orkar inte fundera över varför gör de så här eller varför tycker de så. Tyck och gör vad ni vill så länge det inte påverkar mig. Mitt huvud sorterar bort allt onödigt, jag minns helt enkelt inte sånt längre. Tror det är därför jag inte minns skvaller heller, jag brukar säga att jag är den bästa och skvallra åt för sekunden efter så har jag redan sorterat bort det. Så nyheten är lika het dagen därpå om vi skulle skvallras igen 😀
Jag vet inte, har jag blivit kall, har jag blivit hård? Kör jag över folk med mitt sätt? Jag har en stark vilja och efter infarkten så har blivit ännu mer så att jag inte ödslar tid på förklaringar, orkar som sagt inte ingå i sånt….. fattar folk, hinner de inte med i svängarna inte så kör jag ändå.
BULLDOZERN ANNA
Be safe out there
Annas place in space 