Annas place in space

Min lilla fina galna, gapiga tokiga älskade papegoja har sagt Hej då till oss i tisdags. Jag har sett de sista veckorna att hon ätit mindre, blivit mer tyst. Hon har trillat ner från buren ett par gånger, sakta blev hon tröttare. Jag tänkte just på det i helgen att hon var tystare. När jag skulle och jobba på mornarna så brukade jag få bära mina grejer färdigt till dörren, ta dit jackan och sist ta på mig skorna och smyga ut. För hörde hon att jag var på väg så började hon gapa åt mig, och ofta det sista hon sa innan jag gick ut var Hej då. Men det gjorde hon inte i helg, bara en gång hörde jag henne lite tyst. Sen i måndags såg jag vid 22 att hon ännu var vaken, jag hade glömt att täcka henne. Och hon brukade kräva att bli täckt senast 20. Jag täckte henne och såg då när hon klättrade in i buren hur smal hon blivit. Sen på tisdag när jag tog bort skynket så låg hon så stilla och konstigt på bur bottnet, Oj skrek jag till Pia, jag tror Tintin har dött!!! Jag skulle ta ut henne så skrek hon till, jag skrämde henne. Nå jag tog upp henne och bar henne till köket med mig, jag satt med henne mot mitt bröst, pussade och klappade och sa att det är okej Tintin, du får gå, då har gjort ditt nu. Stäng dina ögon, älskade lilla fågel. Sen tittade hon upp på mig, la sig på sidan, jag fick en sista blick och så dog hon, hon bar dog så där. Oj vad vi grät, jag gråter nu, det är så jobbigt. Fina lilla Tintin ❤ Det var som om hon väntade på mig innan hon tog sina sista andetag. Hon fick dö i min famn, jag hann värma hennes lilla kropp, prata med henne, klappa henne, pussa henne, ge henne kärlek in i det sista. Hon slapp dö ensam på ett burgolv. Hon fick gå vidare till andra sidan med mig ❤

Hon var den gapigaste av de gapiga, hon var aldrig tyst mer än någon minut då jag var hemma! Jag fick alltid gapa åt henne mellan varven, då var hon tyst en stund. Hon när jag skulle dammsuga, satte på rakapparaten, allt som surrade, vissa tv program osv. Nu blir det tyst, konstigt tyst! Hennes plats vid fönstret är tom, jag tittar dit flera gånger om dagen men ingen Tintin. Tyst har det blivit här hemma visst skönt oxå inte för det. Ni som var här visste hur hon kune gapa. Ellen är ju inge skrikare, hon skriker till en gång i veckan och när jag kommer hem, när hon ser eller hör min bil.

Hon var rolig Tintin, hon pratade på beställning, inget mycket men lite grann Go Nattttt sa hon, Go daaaag och Hej då. Hon tyckte om att vara med fösrstås, hängde i mina kläder, satt på händerna när jag satt med lap topen, sprang på bordet, pussade. Hon kunde göra ett låååångt puss ljud, hon smackade åt mig när jag smackade, hon rensade min hud och i håret, putsade ojämnheter i huden. Lilla fina gumman, vem ska nu göra sånt? Ellen har inget intresse av det.

I 15 år har hon bott hos oss. Jag glömmer aldrig dagen då vi hämtade henne. Det var den 31/8 2006. Hon satt i sin bur och tittade på mig, jag pratade med Mari, hon som ägde henne då. Hon förklarade att hon är gapig att det är därför de inte kan ta med henne De skulle flytta till Stockholm. Jag bestämde mig på en gång då jag såg den anskrämliga lilla fågeln, med en fel läkt vinge, den petade upp istället för att följa kroppen, hon saknade fjädrar längst ner på buken men hon tittade så nyfiket på mig. Mitt hjärta har alltid klappat för de djur som ingen annan kanske vill ha. Hon fick komma med hem till oss. Tintin blev min fågel, det var med mig hon satt. Hon var som en liten rottweiler, om de andra i familjen kom för nära så högg hon efter dom. När jag inte var hemma så fick Danne hålla henne och Dennis när han var hemma. Men de litade inte på henne, hon kunde lika gärna bita dom. Mig bet hon aldrig, jo när hon ruvade så gjorde hon utfall, hon har lagt ägg två gånger men ruvade oftast nötter.

Vi brukade pussas hon och jag, när hon satt på mig så kom hon med näbben mot mig mun och så gjorde vi pussljud och de här sista åren hade hon lärt sig att göra ett långt smack. Usch vad jag kommer att sakna henne, jag har gråtit floder 😭 Men jag tror hennes tid var kommen, hon var inte sjuk vad vi visste iallafall. Allt har ju varit helt normalt fram till för två veckor sedan ungefär. Då började jag märka lite små förändringar hos henne. Min fina lilla älskliga fågel, jag älskade dig fast att jag svor åt dig mellan varven. Jag sa ofta att du ska vara glad att du bor här, hade du bott hos någon annan så hade du inte levt idag. Men jag älskade dig min lilla vän, det är så tråkigt när du är borta, tårarna rinner och jag har svårt att skriva, du kommer att vara saknad lääänge. Tänk om jag hade kunnat få ha dig lite till.

Somewhere over the rainbow blubirds fly, theres a land that I herad of one in a lullaby……. den dansade jag till dig i tisdags, jobbigt var det, tårarna rann men jag slutförde. Älskar dig min vän ❤

Sov gott min fina vän, flyg upp till mitt lilla ställe där uppe i Nangiala, där väntar alla andra på dig. Många av dom känner du redan, Dessie, Ozzy, Iza, Gudrun, Nellie, Exo och många fler, min pappa tar hand om dig tills jag kommer, lova att du möter mig då. Där kan du flyga Tintin, din vinge är läkt, alla din fjädrar är tillbaka, du är stor och ståtlig. Möt mig när det är min tur, kom och sätt dig på mig och säg Go daaag och ge mig en puss. Vi ses sen på den andra sidan.