Hjärtinfarkt

Jaha ja då blev det även jag i vår släkt. Jag har väntat på det, vetat att jag blir en av dom, jag fick en hjärtinfarkt! Vad hände då?

Jag var på torsdag och körde mitt Strong by Zumba pass, allt var helt ok, jag tog tom i lite mer än vad jag gjort på ett tag. Det kändes helt ok. Inget efter passet heller. Vi pratar ju alltid några minuter innan vi börjar dra oss hemåt jag och deltagarna. Allt var helt ok. I bilen hem, jag skulle hämta Danne började jag känna en brännande känsla i bröstet. Men jag tänkte inte så mycket på det just då. När jag får tungt med andningen känns det just så. Vi åkte till Ica, tog scannern och gick igenom grindarna. Då bara ett par meter in i affären då jäklar började det bränna rejält! Jag visste direkt nu är det hjärtat. Jag ställde mig en stund och andades, gick ett par meter, det började igen. Danne kom tillbaka och frågade var det är, jag sa inget ännu sa bara att jag måste andas. Det lättade vi gick ett par meter till men det gick inte längre, då sa jag att vi måste ut, det här är hjärtat. Vi skulle gena i den lilla genvägen, jag såg den, det var kanske 15 meter, det kändes som om någon sa att jag skulle springa ett maraton lopp, det kändes näst intill omöjligt att ta sig dit och än värre efter den var det ännu längre mellan den och att jag kommer igenom kassorna. Nå på något vis kom jag igenom. Jag satte mig på bänken utanför, Lisen stod med mig medan Danne rusade ut och hämtade bilen Jag satt och tittade på den, jag ska dit och det var rent ut sagt omöjligt, jag visste att jag kommer inte dit hur gärna jag än vill. Jag sa åt dem att ringa ambulansen. Kassörskan försökte ringa 112, det gick inte, jag försökte ringa, det gick inte, väktaren från Securitas försökte han med men kom inte fram. Till slut ringade han något annat nummer som de hade och kom fram. 3 minuter sa de, det kändes som en evighet. De bad mig lägga mig ner så jag gjorde det, det finns ju en bänk där. Ambulansen kom och det blev Kalix med ekg, blodtryckstagningar och nitro under tungan.

Väl i Kalix så började provtagningar, jag kopplades upp på EKG, Danne kom. Han satt med mig där ända tills det var klart att jag blir kvar, jag hade ju trott att jag kanske får åka hem. Nåväl tänkte jag, då blir det hem på fredag. Men nej, det blev det inte, det blev Sunderbyn och kranskärlsröntgen. Jag hade två stora förkalkningar och en mindre, o jag fattade dom rätt. En av de stora har suttit där i decennier sa han läkaren. Så jag har alltså haft den sen jag var ung. Det blev ballongsprängning och 3 stentar. Stent är som ett litet hönsnät som de sätter inne i kärlen för att hålla dem utvidgade. Det tog ca 1.5 timmar. Sen på kvällen blev det tillbaka till Kalix. Och redan där känner jag ju hur mycket piggare jag är. Jag hade mycket lättare att andas, trycket var borta och det samma med min andnöd som jag dragit med.

Lördag tänkte jag att jepps kanske jag får åka hem nu då, det lät lite så på sköterskan som jobbade natt. Men ack nej, så blev det inte heller. På måndag efter läkarrond och att jag fått träffa sjukgymnasten! uiii det kändes låååångt men jag stannade snällt kvar.

Helgen gick, lördag var mycket sova av och till, somnade bra på natten oxå, vaknade vid 04 av att de var och tog blodtryck somnade om direkt. Söndagen gick sååå sakta, jag hade rätt mycket främmande, Dennis och Alicia, de stannade två timmar, Annika och Tomas kom, det stannade oxå rätt länge och Minna var förbi, hon blev oxå kvar till 18- 19 tror jag. Så där gick tiden rätt fort.

Måndag, då var jag pigg, nu jäklar vill jag hem. Sjukgymnasten kom och vi gjorde trapptestet, det gick super bra. Läkaren kom och sa att japp du är redo att skrivas ut. Jag fick lunchen, travade fram och tillbaka i korridorerna, jag väntade på de papper som jag behövde för att få skrivas ut. Halv 2 gick jag in och frågade hur länge detta ska ta! Ja du vet läkare säger de, vad då du vet läkare! Hur svårt kan det vara att trycka på en knapp. Nu när jag ser pappren så var det inte mycket text på dem. 13.45 sa jag när nu skriver jag ut mig själv och far hem. Pappren jag behöver kan nu ju skicka mig och mina mediciner med listor finns väl redan på apoteket antar jag. De skulle beställa en taxi, nja sa jag jag kan ta bussen eller inga någon som hämtar mig. Jag fick 2 papper i min hand där det stod vad som hänt mig, sen drog jag iväg.

Fan vad skönt det är att vara hemma! Allt har gått bra, jag har påbörjat min motion. Det stod så på pappren att jag kan börja direkt känn efter hur det känns sa de. 15 minuter igår, jag började nästan i det tempo jag är van att gå i…. aha, det var lite tufft det. Fick dra ner på takten en smula. Stannade till och sa hej till Minna, hon jobbade på Hermanssons, i ca 2 minuter. Så effektiv promenad i 13 minuter. Liiite knip i början men efter att ha slagit ner på takten, pratat med Minna lite så släppte det och jag kunde utan problem fortsätta runt. Det blir samma promenad i dag. Förlänger inte förrän det känns bra. Sen ser vi när jag kan öka. Jag tar ju puls hela promenaden, jag bokför det när jag kommer hem så jag har full koll på det hela. Jag skattar hur det kändes, skriver anteckningar. Jag försöker nu göra detta på ett bra sätt.

Folk frågar om jag inte känt nått innan…. nja inte så att jag kunnat säga att detta är det. Utan jag har varit tröttare än vanligt, men det hittar man ju orsaker på, tufft på jobbet, mycket har hänt hemma osv. Jag har ju känt att jag inte orkat som jag brukar på passen, ja men det hittar man ju oxå orsaker på, trött, jobbar mycket osv. Nu i efterhand så ser man ju att trenden på mitt mående gått i en nedåtgående spiral. Men det som jag känner direkt i hjärtat av nu är när jag blir stressad i skallen!

Psykiskt då hur har det tagit? Jag är inte rädd att det ska hända igen, det är jag inte, man kan inte leva så. Jag tar det när och OM den dagen kommer. Jag vet nu att jag har friska kärl i hjärtat, allt är fixat. Där är vi nu. Nu tar i det härifrån. Jag lyssnar inåt det gör jag. Jag känner efter hur det känns. Jag tänkte jag skulle försöka när det kommer till jobbet att bara göra mitt, inte bry mig om allt jag tycker är fel, allt som inte fungerar, allt de inte förstår vi inte kan göra för att de tagit vårt folk. Vi måste försöka få fram, vad vill de att vi ska prioritera, vad struntar vi i om det inte finns folk. Fast bara redan nu när jag skriver detta känner jag att trycket stiger! Men jag måste stålsätta mig!

Visst har det varit mycket på hemma plan oxå, det har det. Men det hade jag orkat betydligt bättre med om det inte varit så mycket på jobbet! Att orka och vilja hjälpa i sin familj är ju något man absolut vill göra, inget som är betungande så. Det som i familjen blir jobbigt är när folk passar mig, Danne är på mig hela tiden, jaha nu har du börjat, nu är du igång med allt. Hellvete, jag bokade ett möte….. men många gånger är det tjaffset, missförstånden ifrån honom som tar mest. Han har sin diagnos, jag vet att han menar väl men mellan varven bliiir den så jobbig!!!!

Zumban, en del har sagt att tänk du som zumbat så mycket, du som rör dig och ändå drabbades du. Ja det gjorde jag men zumban är det som fått mig att må bra, inte tvärt om. Zumban har aldrig varit betungande. Och tur att jag ändå jobbat så mycket med kroppen, då gick det här oxå mycket bättre än vad det kunnat gå.

Nej jag behöver heller inte ”lugna ner” mig som alla säger, nu får du börja lugna ner dig, inte ha så mycket. Efter ca 40 dagar så ska jag vara tillbaka där jag var innan säger hjärtläkaren. Jag ska kunna träna igen som innan. Om jag gör det här som det ska göras och det får folk lita på att jag gör. Jag känner efter jag vill väl inte göra något som gör att jag dör. Det är inte träningen som jag mått dåligt av, det är i första hand jobbet och allt runt i kring det, alla olika turer, allt ljugande, allt hemlighållande, all oförstånd vi hela tiden utsätts för där. Hela situationen inom vår organisation är ohållbar!

Så nej jag har inte tänkt låta detta styra mitt liv, jag tänker leva det liv jag vill leva, nu kan jag ju inte säga att det blir precis så som jag vill leva, det beror ju på vad mitt hjärta tycker. Att trycka undan min personlighet, att inte få göra det jag vill göra, kan göra för att någon annan passar mig, det tar hårdare i hjärtat. Folk gör det av välvilja det vet jag men jag är en person som lever i ett högt tempo och för mig är inte det det värsta, det är den inre stressen.

Saker som jag vet att stressar mig som jag mår dåligt av är dessa

Att inte veta- Vi har i flera år utsatts för en enorm ovisshet på jobbet
Att bli ljugen åt- Det ljugs åt oss jämt och ständigt man säger inte allt.
Att baktalas- Jag har blivit baktalad på jobbet i flera olika omgångar.
Att inte våga säga- Jag håller numer in med vad jag tycker och tänker, jag drar mig undan.
Detta är sådant jag varit med om på jobbet i flera år nu. En del saker i min egen personalgrupp andra av ledningen.

Att säga nej- Jag har svårt att säga nej när jag behövs, när folk frågar
Att inte våga säga- Jag kan inte säga vad jag tycker, tänker
Att vara rädd- Att vara rädd för utbrott, inte för att jag är rädd för utbrottet men att bli kallad för allt möjligt. Jag förstår att denne person kanske inte menar det men det blir jobbigt att höra det. Det finns människor i min närhet som gör sitt bästa för att mina två barn här hemma ska börja tycka illa om mig.
Att känna sig hatad- Att känna denna enorma kyla, att bli tittad på med avsmak, att bli ljugen om i det grövsta. När det kommer från människor du älskar tar det rätt i hjärtat det gör det.

Så det är bara att lära sig handskas med allt, lära sig sätta undan sånt du inte kan göra något åt att inte låta det påverka dig. Bara ha dom i sitt liv som man vill ha där. Lära sig att stänga av hjärnan. Alla kan inte tycka om varandra och jag hoppas att de som bara finns i mitt liv för att de vill veta vad jag gör drar sig undan.

Ja ja nu ska jag in på facebook en sväng sen göra mig klar för dagens promenad. Klockan 15 har vi p-möte på jobbet så jag ska in dit med min sjukskrivning och delta en stund iallafall.

Be safe out there

 

 

2 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Nina
    Nov 06, 2019 @ 12:40:57

    ❤️ ❤️ ❤️ Heja dig krutgumma 🤪🙈🤩💪💪

    Svara

  2. Pian
    Nov 06, 2019 @ 13:55:33

    Du är klok du Anna……<3

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: