Att skriva….

I förrgår hade en sån energi igår när jag steg upp och ändå har jag inte sovit så bra, jag vaknade flera gånger under natten. Igår natt sov hela natten utan att vakna alls känns det som och stiger upp utan någon som helst energi, så konstigt. Imorse vaknar jag oxå efter att ha sovit som en stock och känner mig 50% alltså inte på topp men på väg 🙂

Det har varit mycket funderingar igen, det är så mycket som händer som jag oroar mig för. Det är så trist att det gick som det gick i sonens förhållande. De två stora klarar sig men mitt barnbarn, så tråkigt för henne, förstår hon vad som händer, vad tänker hon, hon är bara ett litet barn och ska absolut komma i första rummet. Men så är livet, jag har ju själv oxå seppat några gånger och funkar det inte så funkar det inte, då får man försöka göra det bästa av allt. Så här har jag upplevt mina separationer.

Separationer är svårt hur det än är. Är du den som blir lämnad eller sviken mår man verkligen dåligt. Man blir ju som satt på soptippen. Har den andra en ny så går tankarna, vad har denne person som gör att man lämnar allt, vad har den som inte jag har. Blir man sviken så går tankarna, hur kunde man bara riskera allt, var inte det vi har mer värt än så? Man gräver ner sig på en massa olika sätt. Först är man ledsen, jätte ledsen, man skyller enbart på sig själv och ser inget annat. Sen går man in i nån fas där man försöker vara till lags på alla sätt och vis, man höjer den andra till skyarna, man förnedrar sig själv även om inte just då tycker det. Sen kommer hat känslorna, man blir arg, hur fan kunde du göra så här mot mig osv. Den fasen var lättare på nått vis att ta för då mådde man ju själv bättre. Sen kommer fasen då man accepterat och försöker kanske återuppta ett normalt sätt att ställa sig till situationen. Men dessa faser tog för mig iallafall många månader att klara av.

När man lämnar är det annat, då mår man oxå dåligt men man lider av skuldkänslor, man tycker synd om den andra. Man måste avväga vad man säger, vad man gör för att inte såra, för att inte ge den andre hopp. Man försöker vara till lags men av andra  orsaker, man förnedrar sig då med. Det här var oxå jätte jobbigt att gå igenom. Man känner bara en panik man vill ut! Samtidigt som man är glad att man äntligen gjort det så är man ledsen av att lämna en stor del av sitt liv bakom sig. Det är ju inte bara ett förhållande man går ifrån, det finns ju släkter, vänner som man inte har med att göra på samma sätt längre, vanor, platser man åkt/åker till. saker man gjort tillsammans. Du kanske har många år bakom dig med ditt ex och då blir det ju ens vän oxå. Det är mycket som förändras. Sen kanske man tycker det är skönt oxå att slippa men jag tyckte det var lite sorgligt iallafall.

Sen finns ju de förhållanden som avslutas där båda är överens att det är det absolut bästa. Ingen kanske sörjer över att just gå skilda vägar. Men även då ska man dela sitt bohag, man ska komma överens om vad tar du vad tar jag, man ska komma överens om en massa saker. Risken för bråk finns nog där oxå. Men i detta fall så kan man när man väl är i olika boenden börja bygga upp sitt liv igen rätt fort, för då har man ju velat detta från båda håll. Man behöver inte starta med dåligt samvete eller att bygga upp sitt självförtroende igen. Fast jag vet inte jag har inte upplevt denna situation själv.

Jag har separerat både när det fanns barn och då det inte fanns barn. Innan barnen så har man bara sig själv, man behöver inte ”skärpa” sig för någon annan. När man har barn så måste man rycka upp sig för dom, man måste tänka på hur man är, vad man gör och vad man säger. Man ska ju fungera i vardagen oxå för dom, man ska få vardagen att fungera. Och det var inte alltid det lättaste. Att vara själv var bra på det sättet att man fick som vara sig själv i alla lägen, men jag upplevde att jag grävde ner mig lite längre än jag hade behövt. När man har barn så kan man inte göra det, man måste ”gömma” att man är ledsen mellan varven, det går ju inte att gå runt och böla hela dagarna. Jag upplevde att jag återhämtade mig snabbare tack vara att du måste faktiskt fungera för dom. När man går igenom sånt här så är man kanske inte alltid så smart i alla lägen, man gör en hel del saker som man efteråt känner ”faaaan” för. Men vi är ju bara människor, vi är primitiva mellan varven… kanske ofta… kanske hela tiden, jag vet inte.

Jag har alltid varit en sån som måste få prata när jag mår dåligt. Jag pratar inte för att prata illa eller för att såra någon. Utan jag pratar och jag frågar för att förstå, det är som en terapi för mig själv. Jag vill förstå den andre och hur den tänker. Och när jag vet det, så kan jag se saken från det andra hållet, då kanske jag kan hjälpa oxå om det behövs. Jag minns när jag och mitt ex började om ef att ha seppat första gången. Jag var tvungen att få fråga och jag frågade och jag vred och jag vände på en fråga. Inte för att få dit honom för att ljuga eller för att såra honom men jag ville verkligen förstå hur han tänkte eller förstå varför han gjorde en vissa saker, jag ville vara säker på att han menade de han sa. Och det sa jag många gånger till honom, jag vill verkligen förstå. Och när jag sen fattade eller kände mig säker på en sak då kunde jag släppa det. Men det tar sin tid och det är inte lätt vare sig för den ena eller den andra.

Tysthet föder spekulationer, det föder onödigt dumt prat. Så fungerar det överallt. Om det sker en förändring så är det alltid bäst att förankra den hos de det berör. Människor behöver förstå. Förändrar man på saker och sen bara håller tyst så blir det massor av spekulationer om varför. Så blir det ju om man inte förstår. Det har jag själv råkat ut för åt båda hållen det har spekulerats om mig och jag har själv spekulerat. Att vara i ovisshet är det värsta jag vet, att inte få prata är det värsta jag vet, att inte förstå är det värsta jag vet.

Att skriva är en annan sak jag alltid gjort, jag skriver av mig mina känslor, jag sorterar vad jag känner. Bloggen är en grej, där kan jag skriva. Men jag brukade ha ett block där jag skrev ner allt jag kände utan hämningar, sen gick jag tillbaka efter några dagar och läste vad jag skrivit och då kunde jag se och förstå varför jag kände som jag kände. Man blir som sin egen terapeut på nått vis. Sen brände jag allt när jag var klar med det. Det var oxå ett sätt att avsluta det jag mådde dåligt över. Nu skriver jag inte så längre, dels har jag bloggen, här finns verkligen inte allt men kanske en del. Jag har zumban där jag får göra mig av med en massa onödiga och dumma tankar. Jag fyller hela min själ med en underbar energi från musiken, från koreografierna, rörelserna, från andra ZINs, utbildningar, masterclasses ja allt som har att göra med zumba och absolut från mina deltagare ❤ Om jag inte hade den så hade jag dukat under för länge sedan.

Ja ja detta blev suuuper långt, antagligen lite terapi mitt i allt 🙂

Be safe out there

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: