ALS

Fan börjar jag bli sjuk??? Nääää det går inte! Jag känner lite i halsen, förra veckan rann näsan lite i ett par dagar men det gick över. Men igår började jag känna mig hängig, la mig tidigt. Ställde om klockan på morgonen så jag fick sova lite till Det känns i halsen när jag sväljer…. faaaaan vill inte bli sjuk.

Igår fick jag en sån flashback så det inte var klokt. Jag började titta en film You’r not you hette den. Det handlade om en konsert pianist som fick ALS. En av mina bästa vänner dog i det och jag hade äran att få vara med nästan fram till slutet.

Jag glömmer aldrig dagen då hon sa att hon tror hon har ALS, hennes pappa dog i det, hennes ena bror hade det. Nej Eva sa jag säg inte så! Hon hade börjat få ont i sina knän och jag sa att det kan ju vara vad som helst. Nej sa hon jag känner igen det.

Vi jobbade ihop hon och jag, så lärde jag känna henne. Hon var min stötte pelare när jag gick igenom tuffa tider. Hos henne fick jag gråta och prata och vara arg. Hon lyssnade. Vi blev jätte bra vänner. Hon var efter att hon fick diagnosen tvungen att sluta jobba rätt fort. Vi höll kontakten, vi ringde till varandra ofta, jag var och hälsade på henne med jämna mellan rum, hon kunde inte hälsa på mig lika ofta. Vi brukade ringa varann på en öl eller lite vin. Hon på ena sidan av luren, jag på den andra och så babblade vi i timmar. En gång hör jag hur hon stönar och bökar med något, jag frågar vad gör du Eva? Jag hänger ner i källar luckan, jag försöker fiska upp en till flaska vin 🙂 Vi blev alltså små fulla vid dessa samtal. En natt ringer hon till mig och skrattar som bara den. Och jag frågar vad hon nu hittat på! Ja sa hon, det var festkväll på värdshuset och jag for dit i min permobil. Där hade hon haft jätte trevligt och tagit sig några glas. Sen skulle hon köra hem och förde i diket så permobilen voltade. Det fick komma flera och hjälpa henne. Men gud sa jag, du skadade dig väl inte, nej sa hon, jag hade roligt!

Den sista julen kom och jag ringde och frågade hur det går med julen? Har du fått ordning på den? Jo sa hon, det har jag. Vid det här laget stod det rätt stilla i hennes sjukdom, den hade stannat vid midjan och vi hoppades att det kanske håller sig så. Så var det för hennes bror. Han hade levt då nästan 20 år med sin ALS. Vi tog vid det samtalet några glas. Hon på sin ända av telefonen, jag på den andra. Det var sista gången vi skålade ihop. Jag ringde henne efter jul och frågade hur julen varit. Och blev så förvånad över att hon lät så förkyld. Ja sa hon, den har tagit ny fart och börjat krypa uppåt. Då förstod jag att det kanske inte är så länge kvar.

Hon blev allt mer inne, svårare att prata i telefon, folk förstod inte henne. Jag gick ju själv på Svefi då och pluggade IT, jag kollade med skolan om de hade någon dator de kunde avvara till henne. Då var de ännu dyra och Eva skulle inte kunnat köpa en själv. Jag tänkte att då kunde hon iallafall maila till folk. Hon kunde fortsätta ha kontakt. Skolan ställde upp, de fixade en dator, fixade program på den, de program de trodde hon skulle behöva. Och maila det gjorde hon ❤ Johanna hennes dotter, hade då jobbat en tid som assistent till henne.

Jag minns ett av mailen jag fick av henne. Då skrev hon om just att sjukdomen tagit sån fart igen, hon blev snabbt sämre. Då sa hon att om hon blir ett vårdpaket så måste jag säga till Johanna att inte förstöra sitt liv med att jobba med henne. Att hon skulle sätta in henne på ett sjukhus då. Jag svarade, att ja naturligtvis ska jag framföra det du säger. Men Johanna kommer bli arg, hon kommer att vara med dig till slutet.

Sommaren började närma sig och hon blev allt sämre, resorna in på sjukhuset blev allt tätare. Vi var tre tjejer som åkte ut tillsammans och hälsade på henne det sista året, jag Annika och Maria. Jag fick alltid mail efter att vi varit, hon skrev om hur mycket hon tyckte om våra besök. Hon fick skratta och glömma en stund. Vi skojade om hennes hjälpmedel. Jag minns när hon fick en sån grej som pratade åt henne. Hon skrev och den pratade. Den var så mekanisk i rösten, det lät så jätte kul. Så den hade vi roligt med. Eller när hon visade sin dörröppnare som hon fått. Hon kunde ju inte ta sig ut själv ur huset om inte någon öppnade dörren till henne, den skojade vi oxå mycket om. Hon skrev om att hon uppskattade att vi vågade komma. Det var flera av hennes vänner som inte vågade, kunde komma. Hon förstod dem och var inte besviken eller arg på någon, hur ska man prata med någon man vet håller på att dö? Men hon uppskattade att vi fortfarande kom.

Sen kom det där sista mailet, där hon skrev saker som hon inte kunde prata med Johanna om. Hon skrev om hur hon ville ha sin begravning. Hon skrev inte vad vi skulle äta men hon skrev om vad hon inte ville ha. Hon skrev om blommor som skulle vara på kistan och var hon ville ha sin minnes stund efteråt. Hon skrev om att hon ville ännu en gång hinna känna solen mot sin kropp. Det var nästa sommar.

Sen fick jag ett sms av Johanna, om du vill träffa mamma en sista gång så är det dags nu.  Vi åkte ut till henne, hon var hemma på Seskarö. Hon var liten, hon hade bara på ett par veckor sen vår senaste besök krympt otroligt mycket. Eva som hade små ögon när hon var full av liv…. de hade blivit jätte stora, jag minns att jag såg det. Hon kunde inte längre prata själv. Hon kunde knappt andas själv. Vi pratade och vi kramades. Jag visste att det här är sista gången jag ser henne vid liv och jag såg i hennes ögon att hon oxå visste det. Hon fick en hostattack och kunde ju inte få ut slemmet själv, de blev panik, de hade ingen sug, jag flög upp och satte mig bakom henne och höll upp henne så att hon satt och då fick vi ut slemmet. Vi sa våra hej då, vi kramades en sista gång, jag kramade Johanna och sa att du hör av dig sedan. Det besöket var i tio minuter längre orkade Eva inte. De åkte in dagen därpå och två dagar efter det dog hon ❤

Filmen jag såg igår, hade just en sån frekvens i slutet, hur huvudpersonen börjar hosta den sista natten och får inte upp sitt slem. Tjejen som hjälper henne sitter med henne för att hjälpa henne. Tårarna kom, jag sa till Danne, precis det där gjorde jag för Eva. Den tog mig i hjärtat den filmen. Det var så det var. Allt egentligen, hur hon ville ha roligt, att hon upplevde så mycket inombords, hur hon uppskattade att ha roligt, hur sjukdomen hejdade henne, hur hon visste att hon skulle dö.

Efter att Eva dog skickade jag mailet jag lovade Eva att skicka till Johanna med hennes önskningar om hur allt skulle vara. Och så blev det in i det sista. Begravningen var jätte fin, ljus och härlig, det var tom varmt och soligt som Eva ville. Hennes ena bror sjöng minns jag på minnes stunden, Johanna viskade, kan du se morsan ha roligt, sittandes där uppe och dingla med benen. Sången var kanske inte riktigt ok 🙂

Jag tänker på henne ofta än idag. Ett medium sa en gång till mig, det kommer en kvinna hit, hon sitter i en permobil och skrattar, hon pratar om den gången hon körde i diket. Helt otroligt va!

Be safe out there

 

1 kommentar (+lägga till din?)

  1. Nina
    Feb 02, 2019 @ 14:37:05

    ❤️

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: