It’s tuff being me!

lifesucks

Ibland är det tufft att vara mamma. Just nu har jag en tonåring som har det jobbigt. Rasmus går på utredning för ADHD och så är väl fallet skulle jag tro. Men sen har han sin språkstörning som gör att han inte alltid uppfattar saker rätt. Det har blivit flera missförstånd honom och mig emellan. Saker som jag inte ens har med att göra skyller han på mig. Han hamnade i bråk för ett par år sedan i skolan. Vi visste inget först men han var upp och ner hemma och jag började försöka ta reda på vad som händer. Till slut efter mycket luskande och jag pressade honom så kom det. Han blev mobbad i skolan, han hade svåra problem med en kille. Nå jag kontaktade rektorn, jag satte folk att hålla extra koll i skolan, jag känner ju flera som jobbar där, jag satte folk att lyssna av på stan lite och så. Det blev bättre efter det. I somras sa han, du gjorde inget åt det. Du hjälpte inte mig. Jag har varit taskig hela hans liv i princip enligt honom. Det är jag som jobbat för honom, som sett till att han fått den hjälp han har behövt, jag har aldrig gett upp. Men det ser han inte, jag gillar inte henne säger han. Nå jag får se det positivt, det har gått från att jag hatar henne till gillar inte. Och inte har det blivit bättre av att han har vuxet folk som intalar honom saker. Som säger att mamma är en jävla skit som du ska flytta ifrån. Dessa personer har drogproblem. Fast de erkänner ju naturligtvis inte det åt Rasmus. Rasmus har varit med när det röktes hasch i den lägenheten, men det har han glömt, det säger Rasmus att jag ljuger om. Men har var ju med mig där då. En person pratade med mig i somras, då hade en av dessa personer avvisats från en gård för att denne var hög och skulle hälsa på, de vill inte ha drogpåverkade personer hemma. En annan berättade för mig att en vän hade mött denne nere på stranden, hög som ett hus med en kraftig tillbaka lutad gång och världens ståfräs. Personen hade frågat vad fan går du på, svaret blev Oxy, alltså oxycodone, oxycontine osv. Det här är alltså saker jag själv inte sett, men jag har upplevt personerna påverkade i somras vid ett tillfälle. De här sakerna vet nu inte Rasmus om, jag kan heller inte säga dom för att han skulle tro att jag ljuger. Jag kan bara hoppas att en dag så förstår han, så ser han att jag inte ljuger.

Igår var vi alltså på den första utredningsdagen. Jag pustade ut när vi äntligen kom dit! Jag har varit nervig att han ska backa, att han kommer bli påverkad att inte gå. För det fick jag höra av den Oxy trillande personen att du vill bara fylla Rasmus med piller som han blir slö i hjärnan av. Jaha tänkte jag och det ska komma från dig som inte kan tänka en redig tanke ens i ditt tillstånd! Jag upplyste personen om att det vi gör för Rasmus är i första han att han ska få stödjande samtal, att han ska få fler vuxna runt i kring sig som kan prata med honom, som kan styra honom rätt. Allt vi gör gör vi i samband med läkare, psykologer, samtals terapeuter osv. Det är väl inte så säkert att han ens behöver någon medicinering.

För att återgå till gårdagen…. ja han kom med, vi fick gå in alla samtidigt, han hann bli arg på mig, för jag är ärlig när jag sitter där, jag sticker inte under stolen med problemen, jag förskönar inget för då blir vi inte hjälpt. Jag är den som får stå där med hundhuvud och bli anklagad, jag är den som får prata, jag är den som får skiten. Danne är ju med men han säger alltid prata du. Jag sa till honom i bilen på väg hem att nu måste han öppna käften, nu måste han börja säga. Det är inte alltid lätt att få höra att ens egen son hatar en och det är tack vare att Danne inte kan ta en konflikt!

Jag känner mig rätt så ensam. Jag gråter när ingen ser… det är inte lätt att alltid vara stark. Alltid sticka ut när du vet att detta kommer du få på pälsen för. Så dessa dagar kommer att bli jobbiga, dessa dagar kommer att ta hårt på psyket. Men men jag är fenomenal på att återhämta mig, jag är van att få skit för den jag är. Men jag är oxå jävligt bra att ha när det ska sägas, när det ska tyckas, när det ska pratas, när det ska mötas. Så är det på mitt arbete oxå. Där får jag oxå skit för den jag är och där är jag oxå bra att ha på möten och när det ska skrivas och pratas tex.

Ja ja idag blir det dag 2, jag vet inte vad som ska hända, vi har gjort vad vi ska, vi har fyllt i alla papper. Jag ska lämna papper till skolan idag. Det blir en tuff förmiddag och dag… tur att jag har kör på kvällen så jag får tänka på annat. Det är tur att jag har vänner, mina systrar och Petra som jag kan luta mig tillbaka på, jag får några tröstande ord här och där. Jag vet att de finns när jag behöver dom. Det är inte många men några få som jag litar på. Jag har mitt Crazy Crew, vi har alltid roligt, jag har mina körer och jag har framför allt ZUMBAN! Jag tror att jag hade blivit galen om jag inte haft detta.

Ineeedzumba

Nånstans tror man ju att man är så hemsk som mamma, att jag är så elak som de säger. Men Savannah sa en sak en gång. Hon hade funderat på allt och sa varför skulle du vara så hemskt mot dem och inte mot mig och Dennis, varför märker inte vi detta? Hon sa att du är en bra mamma, du ställer upp för oss, du finns när vi behöver dig, tro inget annat. Jag vet att jag kämpat, att jag gjort mitt bästa för mina barn. Alla som känner oss vet att jag kämpat, deras kompisar, mina kompisar vet hur jag kämpat. Jag har garanterat inte alltid gjort rätt och jag har säkert felat ordentligt mellan varven. Det som gör ont är att de båda som idag säger att de hatar mig är de som jag kämpat mest för. De som stått mig så nära, det är väl det som känns, att de idag vänt på allt. Jonathan och jag tror jag aldrig hittar tillbaka till varann. Han har valt att avsluta vår kontakt och jag tror inte att han vill ta upp den heller och jag har accepterat. Sen får vi se vad framtiden för med sig.

Idag är ingen bra dag, jag är ledsen, jag är uppgiven, jag vete fan hur jag ska klara det här. Det känns som om jag aldrig kommer att komma ut på den andra sidan. Men jag vet att man måste igenom det, man kommer att klara sig. Det som inte dödar det härdar. Jag kommer aldrig att förmultna, jag kommer att vara som marmor den dagen jag går.

a-strong-person-is-not-the-one-who-doesnt-cry-11434115

Nä nog med depp prat. Nu ska jag in på facebook, sen ringa mamma och höra hur allt är. Hon är på korttids för att Kalle oxå är inlagd, han mår inte bra. Efter det blir det att gå ut med hundarna en sväng 🙂 Nog vet jag jag hittar styrkan även idag ❤

Be safe out there

 

3 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Åsa Tornin
    Nov 07, 2018 @ 12:38:11

    Kram ❤

    Svara

  2. Nina
    Nov 08, 2018 @ 14:01:11

    Älskade vän ❤️ skickar kärlek och styrka till dig!!! Kram fina du 😍

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: