Fortsättning följde!

Gårdagens blogg var inte ett försök att döma ut skolan på något vis, jag tror de flesta lärare försöker göra ett bra jobb. Anledningen att jag skrev om det var enkel. Jag har i flera dagar nu, sen Mickes insändare i Happisbladet haft lust att kommentera, jag skrev oxå en lång kommentar under någons inlägg, men postade aldrig den, jag kommenterade på nått ställe lite kort, jag tänkte inte ge min in i diskussionen. Men nu blev jag lika less som en av lärarna som kommenterat mitt blogg inlägg. Han var less på att man pekar finger direkt, less att läsa att lärarna är dåliga. Jag var lika less på att direkt läsa, var är föräldrarna, det är ett föräldraansvar. Jo det är det oxå till viss del, ett föräldraansvar. Men där är inte hela sanningen.

Min mening var inte att säga att lärarna är dåliga, nej jag vill mer åt de som är där högre upp. Arbetet kanske måste organiseras bättre, man måste kanske ha mer struktur som man faktiskt följer. Då tänker jag på att sådant som att tex en ”överlämning” från den gamla skolan till den nya måste fungera! Det kanske skulle göras redan i slutet av vårterminen när man vet var barnet ska. Då hinner man kanske på den nya skolan fundera på vad som behövs. Sen när hösten startar så har man en tid (vet inte hur länge) innan barnen börjar, då skulle man kanske man skulle informera ny personal, behövs en liten utbildning, behöver ny personal träffa gamla lärare för att få lite tips osv. Att jag skriver kanske är för att jag inte vet varför saker fungerar som det gör när det gäller skolan, jag jobbar ju inte där. Jag skriver bara vad jag själv varit med om tänker kunde förbättras.

Resurser är en sak som stryps, man får inte de resurser som krävs, kanske mkt av lärartiden ofta går åt till att hålla koll på vissa barn, skilja på barn, samtidigt tänka på att det här barnet måste man göra si eller så med för att det ska hänga med. Jag vet att en lärare hade ett barn sittandes kloss i kloss med henne för att lektionen skulle fungera, för att hon skulle se och höra vad han gjorde. Hon försökte verkligen ge både honom och de andra en meningsfull lektion! Tänk där skulle en resurs gjort mkt för det barnet, man kunde kanske ha fått dagen att fungera bättre men barnet fick byta skola, jag har funderat vad orsaken till det egentligen var.

Jag vet att det är en fråga om pengar. De har inte böcker i skolan idag, de får en länk till en sida där boken finns. Två som kommenterade under mitt inlägg igår skrev att deras skolor på andra orter har appar som du kan välja att läsa i boken antingen på dator, surfplatta eller mobil men du kan oxå välja att lyssna på den, fan vad fiffigt! Vår skola har oxå en länk till en sida där du kan läsa boken. Men jag vet sen inte om du kan lyssna på den där. Det måste jag kolla upp med Rasmus. Att barnen blir ombedda att fota en bok, kanske är i vissa fall, vissa tillfällen, det vet jag inte men jag har hört det av flera barn. Jag tänkte bara guuud vilket strul när alla ska göra det, vilket tjaffs, jag tror verkligen inte att alla barn i den stunden gör det. Em kommenterade igår, kan inte läraren fota och sen skicka till barnen på messenger? Jaaa men visst mycket enklare. Starta en klassgrupp så behöver man bara posta en gång då går det till alla.

Vi har som jag skrivit försökt ta vårt ansvar för Rasmus skolgång, men det är inte lätt när simpla saker som att tex få ett mail ang läxor, prov inte fungerar. Vi behöver veta i tid, jag har begärt det för att kunna hjälpa honom, han själv kommer inte alltid ihåg, det har sin förklaring i andra saker. Hemma hos oss har det blivit nästan lite hysteri över detta med läxor.
Har du fått nån läxa?
– Nää
-Säkert?
– Men jaaaa!!!!
Då går jag in och kollar info mentor om det står där något om läxor, där är bara 1 lärare som oftast lägger in vilka prov och läxor som kommer. Men det hjälper ju inte så mkt om ingen annan skriver där. Mailen är det ingen idé att jag kollar, jag har bara fått mail ett par gånger av en lärare om vilka läxor han har och det är över ett år sen sist. Vi bråkar nästan varje vecka om detta med honom, han blir stressad och vi blir det. Det skulle ju faktiskt gå att lösa på ett smidigt sätt med struktur! Han har höga drömmar om vad han vill bli i sitt yrke, men han har degraderat sig själv vid det här laget.

Sen är det oxå så att språkstörningen förändras hela tiden, man måste kolla var han står just nu för att vet hur man ska hjälpa honom. Som han sa själv en gång, jag fattar vad de säger, det är inte det, men jag kan inte säga hur det ska vara. Att sätta in insatser som att du ska ha ljudbok eller vad hette nu rösten på datorn han hade, det tyckte han då var skämmigt, jag behöver inte det. När han var mindre behövde han det, men han hade utvecklats. Jag kan läsa och jag förstår, jag är inte dum sa han. Han hade problem med att återge, att berätta, att inte börja mitt i berättelsen. Jaha vad gör man då men den röda tråden de ständigt påtalar? Jag är ju ingen pedagog men det kan de säkert ha mycket finurliga och bra lösningar på. Så det gäller ju att vara lyhörd att inte tro att det är likadant hela tiden. Han tar ju inte emot hjälp sa de, nä det var fel hjälp! Det var inte den hjälpen han behövde. Sen vill inget barn i den åldern vara annorlunda. Det försökte åtminstone en av lärarna tänka på. Hon försökte göra det smidigt. Men Rasmus är inte så mottaglig alla gånger han heller. Det pratar vi ofta om hemma.

Om det händer saker i skolan, om han hamnar i bråk eller så så vill jag veta det omgående för att kunna prata med honom och se vad som hänt. Är han tex uppkäftig vill jag veta det omgående. Han har hårda konsekvenser här hemma! Men jag måste ju få veta vad som händer för att kunna ta vår del i det hela. Jag kan ju inte lita på att han alltid berättar och är det sanning det han säger! Så blåögd är jag inte så jag tror vart enda ord mina barn säger. Det kan nog de själva intyga från Jonathan och ner till Savannah. Hmm varför tycker man då inte i vissa lägen att det är ett föräldraansvar? Där man själv kan tycka att det är det! Varför får man inte mail i sådan situationer?  Det kanske är oklart även för läraren vad som är föräldraansvar, vad som är lärarens, vad som är rektorns och vad som är politikernas och kommunens ansvar? Information parterna emellan skulle behövas, struktur behövs om hur man gör saker. Vilket är vems ansvar!

Jag förstår att det inte bara finns Rasmus med problem i skolan, jag förstår att det finns många andra som behöver hjälp på andra sätt, barn utan diagnoser behöver oxå hjälp. Jag vet det. Men tänk då vad rätt resurs, vad rätt hjälpmedel skulle underlätta för läraren att göra sitt jobb. Det skulle underlätta en hel del… men då kommer vi till pengarna. Det finns ju en skollag, använd den. Det har jag gjort en del gånger. När det gällde tex Savannah och hennes dagisvistelse så använde jag mig av 5 olika lagar, jag klippte och jag klistrade och sen skickade jag ett mail till rektorn och frågade var han kunde gå emot henne? Vi fick igenom det vi ville och kunde hjälpa henne att få en bra dagis dag och även andra barn i samma sits som hon.

Jag jobbar själv inom kommunalverksamhet. Vi har mkt anhörigkontakt i vårt jobb. Men om vårt jobb inte fungerar kan vi ju inte säga -Var är föräldrarna? Vad gör dom, tar de inte ansvar? Vissa saker vill våra anhöriga att vi ska ta tag i, att vi ska göra, en del saker är sånt som lagen säger att vi inte får. LSS är en hård lag. Då kan vi bara upplysa dom att det får vi inte göra. Då får vi hänvisa till dom själva, det är något ni måste göra. Sedan hjälper vi naturligtvis till om det tex är en ungdom som är på glid, vi pratar, berättar, håller koll, vi checkar av vilka är reglerna hemma, kan vi använda dom, om inte gör vi om så att det passar vår verksamhet, ibland (rätt ofta) har vi hårdare regler om vad man kan göra och inte. Nu kan man kanske inte jämföra så skola /omsorg men jag ser delar som kunde användas från vårt sätt att arbeta.

Tidigt har Omsorgsverksamheten, ja för över 20 år sedan kommit på att man måste samarbeta för att göra ett bra jobb kring en individ. Vi tar in föräldrarna i verksamheten som råd och stöd. Då menar jag inte att vi tar in dom för att hjälpa till utan för samtal om råd och stöd. Vi gör dem delaktiga men talar oxå om när vi tycker att de ”klampar” in på områden där de inte ska vara, där vår professionalism kommer in. Sen vet jag att pengar och resurser stryps, vi får tex inte alltid de utbildningar vi vill ha. Även vi får in olika diagnoser, ofta bland diagnoser och då kan det behövas utbildningar för att vi ska veta hur vi ska hantera personen och olika situationer. Men det är inte alltid en självklarhet från arbetsgivarsidan. Det förväntas att vi ska göra samma jobb ändå fast vi inte har den utbildning som krävs, vi har mindre resurser och mindre pengar. Men det går inte, det måste även vi som personal acceptera och inte försöka göra det (fast man gör det ändå). Vi bränner ut oss själva. Vad vi kan göra är att påtala brister, skriva avvikelser, ständigt rapportera. Vi får förändringar även om de kanske ibland tar tid och inte alltid det vi hoppats på. Men då får vi ta det därifrån.

Det jag försökte få fram var att jag efterlyser bättre samarbete, mer info, bättre kontakter, rätt resurser, hjälpmedel, rätt utbildning och mer pengar, vi kan inte snåla på baren. Problem vet alla att det finns, men vad gör vi åt dom hur löser vi det. Jag vill inte peka finger åt någon men man måste ju oxå våga tala om vad man anser är fel. Om man inte gör det så kan man ju heller inte hitta en lösning.

albert

CU

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: