Annas place in space

Nu ska jag göra något svårt…. jag ska skriva om Nellie. Jag har inte kunnat göra det tidigare. Det är ännu jätte svårt, tårarna rinner nedför kinderna när jag skriver. Jag tar Dannes bilder från facebook, det känns så svårt att söka efter andra just nu.

Nellie kom till oss för 10 år sedan, en busig lite Nellie, hon var då 4 månader. Vi hade precis fått ta bort vår jätte Atlaz, han hade en aggressiv cancer i knäleden. Hon var från start en rätt lugn valp. Det var inga tester, inget onödigt bitande eller gruffande. Hon acklimatiserade sig hos oss väldigt fort. Efter en tid så flyttade även hennes bror Exo in hos oss. Och Rasmus fick sin egen hund Hera.

Här är dom alla 3 Nellie längst bak, Hera i mitten och Exo längst fram.

Exo blev 5 år, han hade skadat sin höft när han sprang in i en stubbe och ibland kunde han inte gå. Hera blev 3, hon fick ett ryggmärgsbråck. Men Nellie var kvar. Efter ett par år med bara Nellie så flyttade Dessie in hos oss och sedan dess har de två levt ihop som ett radar par.

Sista året vi hade Nellie började vi märka att hon svajar med baken, rottisar får ofta problem med förlamningar i baken. Jag minns när Tiara min första rottis blev det så sa Pentti, vår uppfödare, du vet väl om att det närmar sig. Och det visste jag. Med Nellie var det samma sak, vi visste om att det närmade sig. Sista tiden kunde vi inte ta långa promenader, hon började snubbla, skrapa klorna i marken, och gick väldigt sakta. Hon gick även på smärtlindring.

Men efter hennes operation, hon tog bort två skinnutväxter så återhämtade hon sig aldrig riktigt. Hon började äta dåligt. Hon åt och var hungrig men det var inte riktigt med samma aptit. Vi köpte ett bantar foder eftersom hon var överviktig. I början åt hon det bra men sen började hon vägra helt. Vi trodde att hon inte gillade maten alls. Vi köpte en ny matsort, nej den nosade hon på, provsmakade några tuggor men sen gick hon. Vi återgick till hennes normala foder men det rörde hon inte heller! Sista veckan åt hon nästan inte alls. Jag fick i henne några skedar blöt mat, ett par om dagen och oxå det spydde hon ut eller fick diarré.

Vi var till Gammelstan i fredags. Vi skulle röntga henne för att se om hennes juvertumör som de upptäckte i mars spridit sig. Hon hade fått en till skinnutväxt i munnen. Vi tänkte att det kanske var det som gjorde att hon inte åt. Vi hittade flera små under den sista veckan med. Och de växte fort. Men när vi kom dit så hade nog Danne bestämt sig för att han ville ta bort henne. Hon var i jätte dåligt skick. Veterinären sa oxå att det är ett bra beslut, det finns ingen anledning att pina henne in i det sista. Och det gör man ju mest av egoistiska skäl. Vi hade inte kunnat göra så mycket mer för henne.

Hon la sig ner mellan mina ben, la huvudet på mitt lår och hon fick lugnande i nacken. Hon somande jätte fort. De kom in efter ett tag med en filt och tände ett ljus till henne. Och sen rakade de hennes ben och satt kanylen. Sen fick vi ha henne ifred ett tag. Några tårar rann från hennes ögon. Kanske hon visste att nu är det sista minutrarna med mina människor, vi var där, Savannah och Rasmus oxå. Savannah sa, hon gråter, det rinner tårar från hennes ögon. Vi grät alla , det var jätte hemskt. Jag tänkte hela tiden, ska jag stoppa det, kan vi göra nått mer? Men det hade vi inte kunnat. Sen kom veterinären och satte de tre sista stora blåa sprutorna. Hon började flåsa efter första, sen efter andra var hon redan borta, den tredje hade längre ingen inverkan. Vi satt med henne att tag, pussade och klappade. Vi önskade henne trevlig resa, vi berättade om att Exo och Hera väntar där på henne och alla andra med. Vi sa att vi ses snart när det blir vår tur. Sen la vi filten över henne, blåste ut ljuset och gick. Det var tungt, det är tungt, helgen har varit jobbig utan henne, tankarna snurrar, vår älskade lilla fina Nellie.

Jag vill tacka alla som visat sympatier på facebook, Chrille som visade sin hund som de tog bort för 17 år sen. De flesta av oss har gjort det här, vi vet hur det är, vi vet smärtan i hjärtat, saknaden och tvivlen kring besluten. Det är tomt utan henne, hon mötte mig i vår lilla hall så allt flög, hon kom in varje morgon när jag gick på toa och satte sitt huvud i mitt knä… ingen som sover bakom stolen eller snottar maten man når, det är en tomhet. Det är bland de värsta men också ett av våra ansvar när det gäller våra djur.

Med det här säger jag hej då till vår vän, du är älskad och saknad och vi ses där uppe när turen kommer till mig.

Sov i ro fina Nellie ❤